Hoppa till innehållet

Malakit

Från Wikipedia
Malakit
Malakit
KategoriKarbonatmineral
Strunz klassificering05.BA.10
Kemisk formelCu2(CO3)(OH)2
FärgKlargrön, mörkgrön, svartaktigt grön, grön till gul
KristallstrukturMonoklina
SpaltningPerfekt {201}, god {101}
BrottOjämnt till konkavt, fibröst
Hårdhet (Mohs)3,5–4
GlansDiamant- till glasglans, silkesglans om fibrös
Ljusbrytningnα=1,655
nβ=1,875
nγ=1,909
Dubbelbrytningδ=0,254
Optisk karaktärTvåaxligt negativ
PleokroismMärkbar, nästan färglös–gulaktigt grön–djupgrön
StreckfärgLjusgrön
Specifik vikt3,6–4,0
Referenser[1]

Malakit är ett grönt kopparhaltigt mineral som har en sammansättning mellan kopparkarbonat och kopparhydroxid. Dess kemiska formel är Cu2(OH)2(CO3) och är således ett basiskt kopparkarbonat. Namnet kommer ytterst från grekiskan och sägs komma av mineralets likhet med malvans blad.

Malakit är något hårdare än kalksten. Den blir svart vid upphettning och löses av syror och ammoniak. Mineralet är ett sekundärt mineral som har uppstått vid vittring av andra kopparhaltiga sulfidmineral och finns ofta som skarnbildningar tillsammans med andra kopparmalmer.

Malakit är vanlig och bryts till viss del som kopparmalm och används som prydnadssten. Några av de viktigaste förekomsterna finns i Rumänien, vid Lyon i Frankrike, i Cornwall samt på många ställen i Afrika, Sydaustralien och USA.

Malakit uppträder i Sverige i form av tunna beläggningar på eller nära kopparhaltiga sulfider som till exempel kopparkis.[2] Malakit förekommer också som tunn beläggning – patina – på oxiderad koppar och kopparlegeringar. Denna patina kan även innehålla sulfat eller klorid.

Utöver malmmineral används malakit till smycken och prydnadsföremål. I mald form har det används som pigment i målarfärg (malakitgrönt eller berggrönt).[3]

  • Meyers varulexikon, Forum, 1952
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Malachite, 26 januari 2012.
  1. ^ http://www.handbookofmineralogy.org/pdfs/malachite.pdf Handbook of mineralogy
  2. ^ Hedin, Lars-Håkan; Mikael Jansson (2007). Mineral i Sverige. Borlänge: Förlags AB Björnen. ISBN 978-91-88528-58-2  sid 110
  3. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (2015). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid (3). Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 295 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]