Hoppa till innehållet

Autonomism

Från Wikipedia
Artiklar om socialism

Marxism · Kommunism
Reformism · Socialdemokrati
Mera

Centrala begrepp

Arbetarklass · Fackförening
Folkrepublik · Jämlikhet
Klasskamp · Planekonomi
Produktionssätt · Proletariat
Realsocialism · Reformer
Revolution · Solidaritet

Portalfigurer

Robert Owen · Karl Marx
Friedrich Engels · Eduard Bernstein
Vladimir Lenin · Lev Trotskij
Rosa Luxemburg · Josef Stalin
Mao Zedong

Organisationer

Socialistiska partier i Sverige
Socialistiska partier i världen
Socialistiska internationaler

Ej att förväxla med autonomi.

Autonomism (ibland även autonom marxism, automarxism) är namnet på en rad politiska rörelser och teoribildningar med ett gemensamt ursprung i 1960-talets Italien. Autonomismen var ursprungligen en mycket militant riktning med väpnade inslag. Dagens autonomism är dock betydligt mer återhållsam och agerar främst genom civil olydnad, självreduktion och aktioner för självvalorisering.

Michael Hardt och Antonio Negri betraktas av de flesta som autonomismens mest framstående samtida representanter. Centrala begrepp i den autonomistiska teorin är klassammansättning, prekariatet (prekära arbetare), multituden (också kallat "myllret" och "mängden"), självreduktion och självvalorisering.

Emellertid har Hardt och Negri fått ett sådant internationellt erkännande att tidigare teoretiker i den autonomistiska traditionen fått mindre utrymme. Bland dessa kan nämnas Martin Glaberman, Mario Tronti och Cornelius Castoriadis (även känd som Paul Cardan).

En av autonomismens grunder är självständighet. En grupp eller person ska kunna agera självständigt och är inte beroende av externa individer eller strukturer för att kämpa för sin sak. En definition på autonomi är självständig och med kontroll över livssituationen.[1]

Autonomiska tänkare

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Castoriadis, Cornelius: Arbetarråd och ekonomin i ett självförvaltat samhälle. India Däck Bokcafé Förlag 2007.