Hoppa till innehållet

Afrikas avkolonisering

Från Wikipedia
En animerad karta som visar ordningen för afrikanska nationers självständighet, 1950–2011

Afrikas avkolonisering följde på andra världskriget då de koloniserade folken propagerade för självständighet och de koloniala makterna drog sig tillbaka från Afrika.[1]

Cecil Rhodes: Skämtteckning från Punch om projektet att bygga en järnväg mellan Kapstaden och Kairo.

Under Kapplöpningen om Afrika i slutet av 1800-talet delade de europeiska makterna upp Afrika och dess naturresurser mellan sig, bland annat vid Berlinkonferensen 1884-5. 1905 kontrollerades i princip hela Afrika av europeiska styrkor; det var enbart Liberia och Etiopien som var självständiga. Storbritannien och Frankrike kontrollerade störst områden, men även Tyskland, Spanien, Italien, Belgien och Portugal hade kolonier i Afrika. Denna kolonialism och imperialism ledde till bestående men för Afrika, med förlust av naturresurser som guld och gummi, ekonomisk ödeläggelse, kulturell förvirring, geopolitisk uppstyckning och politiskt förtryck. De europeiska länderna ursäktade ofta sitt beteende med hjälp av teorin om den vite mannens börda (begreppet härstammar från en dikt av Kipling), där det ansågs vara européernas skyldighet att "civilisera" de afrikanska folken.

Under andra världskriget hade invånarna i kolonierna stridit för sina kolonialmakter mot en okänd fiende, men utan att ett ord andats om självständighet för de afrikanska nationerna. De sydafrikanska premiärministrarna Henrik Verwoerd och B.J. Vorster stödde Adolf Hitler medan de flesta guvernörerna i de franska kolonierna var lojala mot Vichyregimen fram till 1943. Tysk krigspropaganda spelade roll i dessa brittiska koloniers motstånd mot brittiskt styre.

Det japanska imperiets erövringar i Fjärran Östern ledde till brist på råvaror som till exempel gummi och olika mineraler. Dessa råvaror fick då i stället hämtas från Afrika, vilket ledde till ökat välstånd för många i kolonierna. Då de europeiska farvattnen patrullerades av ubåtar, som ledde till att sjötransporter var riskfyllda, fanns det även ett incitament för att förädla råvarorna på plats i Afrika och flera lokala industrier grundades. Runt dessa industrier växte det upp nya städer och redan existerande städer blev ofta mycket större. Med en växande stadsbefolkning och industri utvecklades fackföreningar och dessutom så ökade läskunnigheten hos stadsbefolkningen, vilket i sin tur ledde till framväxten av tidningar, som ofta var förespråkare för självständighet.

Självständighetsdatum för de afrikanska länderna

1941 möttes den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt och den brittiske premiärministern Winston Churchill för att diskutera världen efter kriget. Resultatet av deras samtal var Atlantdeklarationen. Roosevelt krävde att i denna deklaration skulle inkluderas koloniernas autonomi. Direkt efter kriget så ansågs de afrikanska kolonierna vara "barn" och "omogna" och därför infördes demokratiskt styre enbart på lokal nivå.

Under 1930-talet hade kolonialmakterna stött en liten elit av ledare som hade utbildats i västerländska universitet. Bland dessa afrikanska ledare återfinns många nationalister som Kenyatta (Kenya), Kwame Nkrumah (Guldkusten, Ghana), Léopold Senghor (Senegal) och Houphouët-Boigny (Elfenbenskusten) vilka sedermera blev ledare för självständighetssträvandena i sina respektive länder.

Konsekvenser

[redigera | redigera wikitext]

Det brittiska imperiet byggde till stor del på indirekt styre och åtskillnad mellan koloniserade och kolonisatörer. Det franska imperiet var mer centraliserat och inriktat på assimilation. Det ledde till att frigörelsen från Frankrike ofta blev våldsammare, illustrerat av till exempel Algeriets frigörelsekrig.[2] I vissa nybyggarkolonier fanns det bland nybyggarna ett utbrett missnöje mot införandet av ett demokratiskt styressätt.

Afrika efter avkoloniseringen har kännetecknats av politisk instabilitet, ekonomisk katastrof och en tung skuldbörda.

Land Koloni Kolonialmakt Självständighetsdatum Första statschef
Liberia Liberia USA USA 26 juli 1847 Joseph Jenkins Roberts
Sydafrika Sydafrikanska unionen Förenade kungariket Storbritannien och IrlandFörenade kungariket Storbritannien och Irland

31 maj 1910

Louis Botha
Egypten Kungariket Egypten Egypten Sultanatet Egypten

28 februari 1922

Fuad I
Kejsardömet Etiopien Kejsardömet Etiopien Kungariket Italien Italienska Östafrika Kungariket Italien Kungariket Italien 31 januari 1942 Haile Selassie I
Emiratet Cyrenaica Storbritannien Allierad militär administration (Libyen) Storbritannien Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 1 mars 1949 Idris I
Libyen Kungariket Libyen 24 december 1951 Idris I
Sudan Sudan StorbritannienEgypten Anglo-egyptiska Sudan 1 januari 1956 Ismail al-Azhari
Tunisien Tunisien Tunisien Franska protektoratet Tunisien Frankrike Fjärde franska republiken 20 mars 1956 Muhammad VIII al-Amin
Habib Bourguiba
Marocko Marocko
  • 2 mars 1956
  • 7 april 1956
  • 10 april 1958
  • 4 januari 1969
  • 14 november 1975
Mohammed V
Ghana Ghana Guldkusten (brittisk koloni) Guldkusten Storbritannien Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 6 mars 1957 Kwame Nkrumah
Guinea Guinea Frankrike Fjärde franska republiken 2 oktober 1958 Sékou Touré
Kamerun Kamerun
  • 1 januari 1960
  • 1 juni 1961
  • 1 oktober 1961
Ahmadou Ahidjo
Togo Togo Franska Togoland Frankrike Femte franska republiken 27 april 1960 Sylvanus Olympio
Mali Mali Mali Malifederationen 20 juni 1960 Modibo Keita
Senegal Senegal Mali Malifederationen 20 juni 1960 Léopold Senghor
Madagaskar Madagaskar Frankrike Franska Madagaskar 26 juni 1960 Philibert Tsiranana
Kongo-Kinshasa Kongo-Léopoldville Belgiska Kongo Belgiska Kongo Belgien Belgien 30 juni 1960 Joseph Kasa-Vubu och Patrice Lumumba
Somalia Somalia
  • 26 juni 1960
  • 1 juli 1960
Somaliland Somaliland Somalia Somalia Somalia Somalia 18 maj 1991 Abdirahman Ahmed Ali Tuur
Benin Republiken Dahomey
  • 1 augusti 1960
  • 31 juli 1961
Hubert Maga
Niger Niger Frankrike Femte franska republiken 3 augusti 1960 Hamani Diori
Republiken Övre Volta Republiken Övre Volta 5 augusti 1960 Maurice Yaméogo
Elfenbenskusten Elfenbenskusten 7 augusti 1960 Félix Houphouët-Boigny
Tchad Tchad 11 augusti 1960 François Tombalbaye
Centralafrikanska republiken Centralafrikanska republiken 13 augusti 1960 David Dacko
Kongo-Brazzaville Republiken Kongo 15 augusti 1960 Fulbert Youlou
Gabon Gabon 17 augusti 1960 Léon M'ba
Nigeria Nigeria Storbritannien Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland
  • 1 oktober 1960
  • 1 juni 1961
  • 1 oktober 1961
Nnamdi Azikiwe
Mauretanien Mauretanien Frankrike Femte franska republiken 28 november 1960 Moktar Ould Daddah
Sierra Leone Sierra Leone Brittiska Sierra Leone Storbritannien Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 27 april 1961 Milton Margai
Tanganyika Tanganyika Tanganyikaterritoriet 9 december 1961
Burundi Kungariket Burundi Belgien Belgien 1 juli 1962 Ntare V
Rwanda Rwanda 1 juli 1962 Grégoire Kayibanda
Algeriet Algeriet Frankrike Franska Algeriet Frankrike Femte franska republiken 3 juli 1962 Ahmed Ben Bella
Uganda Uganda Protektoratet Uganda Storbritannien Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 9 oktober 1962 Milton Obote
Kenya Kenya Kenyakolonin 12 december 1963 Jomo Kenyatta
Zanzibar Folkrepubliken Zanzibar och Pemba Zanzibar Sultanatet Zanzibar 12 januari 1964 Abeid Karume
Malawi Malawi Nyasaland Nyasaland 6 juli 1964 Hastings Kamuzu Banda
Zambia Zambia Nordrhodesia Nordrhodesia 24 oktober 1964 Kenneth Kaunda
Gambia Gambia Gambiakolonin 18 februari 1965 Dawda Kairaba Jawara
Rhodesia Rhodesia
Zimbabwe Zimbabwe
Sydrhodesia 11 november 1965 (officiellt inte erkänd)
17 april 1980 (erkänd)
Ian Smith (officiellt inte erkänd)
Robert Mugabe (erkänd)
Botswana Botswana Storbritannien Bechuanalandprotektoratet 30 september 1966 Seretse Khama
Lesotho Lesotho Basutoland 4 oktober 1966 Leabua Jonathan
Mauritius Mauritius Brittiska Mauritius 12 mars 1968 Veerasamy Ringadoo
Swaziland Swaziland Brittiska Swaziland 6 september 1968 Sobhuza II
Ekvatorialguinea Ekvatorialguinea Spanien Spanska Guinea Spanien Kungariket Spanien 12 oktober 1968 Francisco Macías Nguema
Guinea-Bissau Guinea-Bissau Portugal Portugisiska Guinea Portugal Tredje portugisiska republiken 24 september 1973 (officiellt inte erkänd)
10 september 1974 (erkänd)
Luís Cabral
Moçambique Folkrepubliken Moçambique Portugal Portugisiska Östafrika 25 juni 1975 Samora Machel
Kap Verde Kap Verde Portugal Portugisiska Kap Verde 5 juli 1975 Aristides Pereira
Komorerna Frankrike Franska Komorerna Frankrike Femte franska republiken 6 juli 1975 Ahmed Abdallah
São Tomé och Príncipe São Tomé och Príncipe Portugal Portugisiska São Tomé och Príncipe Portugal Tredje portugisiska republiken 12 juli 1975 Manuel Pinto da Costa
Angola Folkrepubliken Angola Portugal Portugisiska Västafrika 11 november 1975 Agostinho Neto
Sahariska arabiska demokratiska republiken Sahariska arabiska demokratiska republiken1 17 februari 1976 El-Ouali Mustapha Sayed
Seychellerna Seychellerna Brittiska Seychellerna Storbritannien Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland 29 juni 1976 James Richard Marie Mancham
Djibouti Djibouti Frankrike Franska Afar- och Issaterritoriet Frankrike Femte franska republiken 27 juni 1977 Hassan Gouled Aptidon
Namibia Namibia Sydafrika Sydvästafrika Sydafrika Sydafrika 21 mars 1990 Sam Nujoma
Eritrea Eritrea Etiopien Etiopiens Övergångsregering Mall:Landsdata Ethiopia Transitional Government of Ethiopia 24 maj 1993 Isaias Afwerki
Sydsudan Sydsudan Sydsudan Södra Sudan Sudan Sudan 9 juli 2011 Salva Kiir Mayardit

1 Det spanska kolonialstyret över Västsahara tog de facto slut när territoriet delades mellan Mauretanien och Marocko (som annekterade hela området 1979) och den utropade självständigheten av Sahariska arabiska demokratiska republiken är till dags dato ineffektiv. Eftersom Spanien inte har någon legal rätt att ge bort Västsahara, så anses enligt internationell rätt territoriet fortfarande vara under spanskt styre; men det styrs de facto av Marocko.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Decolonisation of Africa, 20 februari 2022.
  1. ^ Engelska Wikipedia anger följande källa: Birmingham, David (1995). The Decolonization of Africa. Routledge. ISBN 1-85728-540-9 
  2. ^ Nationalencyklopedin, på internet, 3 november 2009, uppslagsord: avkolonisering

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]
  • Michael Crowder, The Story of Nigeria, Faber and Faber, London, 1978 (1962)
  • Understanding Contemporary Africa, April A. Gordon and Donald L. Gordon, Lynne Riener, London, 1996
  • Vincent B. Khapoya, The African Experience, Prentice Hall, Upper Saddle River, NJ, 1998 (1994)
  • Ali A. Mazrui ed. General History of Africa, vol. VIII, Unesco, 1993
  • Kevin Shillington, History of Africa, St. Martin's Press, New York, 1995 (1989)