Mikrobiologiska risker i dricksvatten berör samtliga dricksvattenproducenter. Arbetet med dricksvattenberedning syftar till att tillhandahålla dricksvatten av god kemisk så väl som mikrobiologisk kvalité. Vatten innehåller flertalet olika grundämnen^[1] och många olika typer av mikroorganismer vars påverkan på människor varierar kraftigt. Den allvarligaste risken förknippad med dricksvattenförsörjning är spridningen av vattenburna patogener^[2]. En majoritet av de rapporterade sjukdomsutbrotten kommer från kontaminerat råvatten^[2].

En mikrobiologisk säkerhetsbarriär är ett beredningssteg eller en åtgärd i ett vattenverk som motverkar förekomsten av sjukdomsframkallande bakterier, virus och protozoer i dricksvattnet^[3]. Olika processer är olika effektiva för olika typer av mikroorganismer där effektiviteten ofta beror på organismens storlek^[2]. Antalet barriärer som krävs i ett dricksvattenverk beror således på vilket typ av råvatten som används och dess mikrobiella innehåll^[4]. Barriärverkan hos ett behandlingssteg kan verka antingen avskiljande (att fysiskt avlägsna oönskade mikroorganismer) ellerl inaktiverande (att mikroorganismernas biologiska processer förhindras) och bedöms vara effektivt så länge som mer än 99% av mikroorganismerna inaktiveras^[4]. Dessa två principiellt olika typer^[4] av mikrobiologiska barriärer är:

• Primär desinfektion (klor, ozon och UV-ljus)

• Kort konstgjord infiltration av ytvatten (<14 dagar)
• Kemisk fällning med efterföljande filtrering
• Långsamfiltrering
• Membranfiltrering (porvidd <0,1 µm)

Traditionellt har man förlitat sig på indikatororganismer för att säkerställa att de mikrobiologiska barriärerna fungerar önskvärt^[5]. Detta har dock visats vara otillräcklig av flera anledningar bland annat då:

• Provtagningen av indikatororganismerna är diskret i tiden, detta medför att eventuella höga föroreningsflöden kan gå odetekterade genom dricksvattenanläggningen.
• Låga halter av patogener och indikatororganismer är svåra att detektera.
• De odlingsbara indikatororganismerna som används är inte representativa för alla typer av vattenburna patogener.

Vid algblomning under sommarmånaderna ökar risken för att hälsofarliga algtoxiner sprids i råvattentäkter och därigenom till dricksvatten^[6]. Bland de olika algtoxinerna som bildas anses levertoxinerna vara de som berör dricksvattenförsörjningen mest på grund av dess vanliga förekomst^[6].

Campylobacter hittas naturligt i vattendrag under hela året och dess närvaro är inte länkad till någon specifik indikatororganism^[2] . Bakterien sprids bland annat via förorenat livsmedel, såsom opastöriserad mjölk eller kött^[7]. Symptom vid smitta av campylobacter är allvarlig magsmärta, diarré, illamående och huvudvärk. Campylobacter är den vanligaste bakterien man hittar vid vattenburna utbrott i Sverige^[7].

Cryptosporidiumsläktet innehåller många olika arter men det är först och främst två som är förknippade med infektioner hos människor, Cryptosporidium hominis och Cryptosporidium parvum. Cryptosporidium är en parasitär protozo som lever i tarmen hos sin värdorganism och förekommer i avföringen hos infekterade djur och människor. De är mycket resistenta mot klor^[8] och kan återfinnas i ytvattentäkter genom otillräckligt renat avloppsvatten^[2]. Väl inne i människroppen orsakar den kryptosporidios. Flera utbrott av Cryptosporidium har skett i Sverige under 2000-talet och det största utbrottet skedde i Östersund 2010^[9].

Giardia intestinalis är en parasit som finns i människo- och djurfekalier, vilket gör att de alltid förekommer i avloppsvatten^[2]. Giardia intestinalis förekommer även i ytvatten^[2], vilket gör att de kan hittas vid dricksvattenberedning. Symptom vid infektion av Giardia är diarré, magkramp, trötthet samt viktminskning^[10]. Ett stort utbrott av Giardia intestinalis inträffade i Sälen 1986 där totalt 3 600 insjuknade i diarré och hos fler än 1 500 personer påvisades Giardia. Spridningen berodde på ett stopp i avloppet, vilket gjorde att avloppsvatten trycktes in i dricksvattenreservoaren^[10].

Legionellabakterier finns naturligt i de dricksvattentäkter som finns i Sverige^[11]. Det är endast i form av aerosol som människor vid inandning av legionellabakterier kan drabbas av legionärssjuka eller pontiacfeber, vilket gör att förekomst av legionella i dricksvatten inte utgör någon smittorisk^[12]. Då bakterierna behöver höga temperaturer och stilla vatten för att växta till är risken för legionellatillväxt i varmvattenberedare högre jämfört med i dricksvattenledningar.

Norwalkvirus, mer känt som norovirus är ett virus som har stark anknytning till vattenburna utbrott^[2], och kan hittats i avlopps, rå, såväl som dricksvatten^[2]. Norovirus är även känt som vinterkräksjuka och smittas man drabbas man av illamående, kräkning och magsmärtor^[13]. Infektionsdosen är låg och så få som 10 till 100 viruspartiklar räcker för insjukning^[2].

Rotavirus är det virus som står för flest fall av diarrésjukdomar. Man har estimerat att de står för 30-50 % av alla allvarliga diarrésjukdomar hos människor^[2] Viruset kan spridas via bland annat vatten och insjuknad kan ske vid intag av 10-100 viruspartiklar. Smittspridning via vatten är inte vanligt i Sverige men viruset anses ändå vara av betydelse med avseende på smittspridning via avloppskontaminerat dricksvatten^[14]  

Indikatororganismer är olika typer av vattenlevande mikroorganismer som kan odlas under laboratorieförhållanden. Organismerna används för att påvisa bakteriell förekomst i vatten. Dessa olika indikatororganismer kan användas för att få en djupare förståelse för de mikrobiologiska risker som förekommer vid dricksvattenberedning.

Odlingsbara mikroorganismer används för att få en övergripande bild av vattnets totala bakterieinnehåll, dessa odlas normalt vid 22°C^[15]. Parametern indikerar påverkan från vatten eller jord som normalt inte är av fekalt ursprung^[15]. På utgående dricksvatten används denna parameter för att undersöka effektiviteten av desinfektionen, där onormalt höga halter kan indikera en ineffektiv desinfektion. Hos användaren av dricksvatten fungerar parametern som ett allmänt mått på dricksvattnets mikrobiologiska kvalité och onormalt höga halter kan indikera läckage i ledningsnätet, korskopplingar och/eller nedsmutsade anslutningar.^[15]

E. coli är en vanligt förekommande tarmbakterie och dess förekomst indikerar fekal påverkan från djur eller människor^[15]. De flesta E.coli är harmlösa tarmbakterier men det finns även sjukdomsframkallande E. coli som kan ge allvarliga symptom, exempelvis EHEC och VTEC^[16]. E. coli har oftast en lägre motståndskraft mot desinfektion samt sämre överlevnade än exempelvis intestinala enterokocker^[15].

Det finns många olika typer av koliforma bakterier, där de främsta är de olika tarmbakterierna, men det finns även arter som lever i marken. Parametern indikerar i första hand ytvattenpåverkan, men en fekal påverkan från människor eller djur via avlopp eller gödsel kan inte uteslutas^[15]. Koliforma bakterier analyseras vanligtvis tillsammans med E. coli för att bestämma organismernas ursprung.

Enterokocker är en grupp bakterier som härstammar från framförallt avföring från tamboskap^[3]. Bakterien fungerar som indikator för fekal kontamination i dricksvatten^[15]. De flesta enterokocker är ofarliga tarmbakterier som förekommer i lägre antal men de bedöms ha en större motståndskraft och överlevnad än exempelvis E. coli^[15].  

Klostridier används ofta som indikator för fekal påverkan från människor och djur, till exempel via avlopp eller avrinning från åkermark till råvattenkällan^[15]. Halterna av Clostridium perfringens är ofta längre än halterna för E. coli, dock har sporerna från C. perfringens en större motståndskraft mot desinfektion än många andra fekala indikatororganismer. Den används ofta som indikator för mer motståndskraftiga patogeners uppförande i råvatten och genom dricksvattenberedningen^[2].

P. aeruginosa är en allmänt utbredd jordbakterie som kan bilda biofilm i förpackat dricksvatten och är en opportunistisk patogen ökänd för sin antibiotikaresistens^[2]. Denna resistens tros bero på dess association med actinomyceter och mögelsvampar i marken^[2]. Den är en effektiv patogen men det är fortfarande inte fastställt om vattenvägen är en viktigt spridningsväg för infektioner^[2]. Organismen är väldigt mångfasetterad^[15] och lever i många olika miljöer och avsaknad av organismen kan tyda på att vattenreningsverken och vattenverken har en fungerande desinfektion.    

Livsmedelsverkets föreskriter om dricksvatten. R