Hoppa till innehållet

Eldkastare

Från Wikipedia
Uppslagsordet ”eldspruta” leder hit. För brandsläckningsanordningen, se brandspruta. För apparater som sprutar "antänd gas", se blåslampa.
Eldspruta / Eldkastare
Tysk användning av eldspruta under andra världskriget.
Rysk användning av RPO-A Sjmel (РПО-А Шмель) eldkastare.[1]

Eldsprutor (esp) och eldkastare (ek) är militärt utformade anordningar för utskjutning av oljebrandämnen i syfte att åstadkomma brand.[2] Till skillnad från traditionell brandammunition, vilka verkar genom att antända lättantändligt material i mål, verkar eldsprutor och eldkastare genom att direkt skjuta lättantändligt material mot målet, antingen förtänt eller med tändmekanism. Eldsprutor verkar genom att skjuta antänt oljebrandämne i en stråle mot målet likt en vattenspruta. Eldkastare verkar genom att skjuta iväg projektiler försedda med höga volymer oljebrandämne och tändanordning mot målet, vanligen i form av raketer.[2][3][4]

Oljebrandämnen är vanligen olika former av tung olja, bensin eller diesel, ofta förtjockad i olika grader fram till gelé.[2] Detta görs bland annat för att skapa högre tryck i eldsprutor och därmed ge längre räckvidd,[5] men även för att göra oljebrandämnet klibbigt så det fastnar där det skjuts istället för att rinna iväg.[2] Exempel på oljebrandämnen är napalm.[2] Utöver eldsprutor och eldkastare sprids oljebrandämnen även med flygbomber, brännflaskor och brandminor.[2]

Eldsprutor och eldkastare förekommer i flera olika storlekar och utformningar. De flesta är bärbara som bärs av en enskild soldat, men det förekommer även tunga (stationära) och fordonsmonterade varianter.[2] Eldspruta som närstridsvapen kom först till användning under första världskriget.[6]

I modernt talspråk används ofta "eldkastare" som enhetlig benämning eller synonym för den 'traditionella eldsprutan', medan svenska försvarsmakten använder benämningen "eldspruta". Talspråkets 'eldkastare' kommer delvis från engelskans och tyskans benämningen för vapnet: engelska: flamethrower, tyska: flammenwerfer, som översatt blir eldkastare eller flamkastare. Benämningen eldkastare för vapentypen började förekomma i svenska dagstidningar runt april 1916 i direkt koppling till deras användande under första världskriget.[7] Benämningen eldspruta för vapentypen började förekomma i svenska dagstidningar runt februari 1918,[8][9] samma år som svenska armén började försök med en egen eldspruta (eldspruta försöksmodell/1918),[10] vilket antyder att svenska försvarsmakten (då krigsmakten) namngett vapentypen 'efter' att benämningen eldkastare redan myntats för vapnet i det svenska språket. Benämningen eldspruta förekom även innan detta som synonym till brandspruta.[8][9]

Benämningen eldkastare kom dock senare att antas av svenska försvarsmakten för en annan vapentyp; den 'moderna eldkastaren', vilken istället för att spruta oljebrandämne i en stråle, skjuter (kastar) oljebrandämne kapslat i projektiler. På en militärteknisk nivå är namnet eldkastare mer passande för denna vapentyp än för "eldsprutor" (jämför: granatkastare, rökkastare, etc). Dessa "egentliga eldkastare" är dock generellt okända och förekommer framförallt bara akademiskt. Detta beror huvudsakligen på att Genèvekonventionerna begränsat användningen av sådana vapen internationellt, varav flera länder, däribland Sverige, inte använder "eldkastare". Utöver detta benämns båda vapentyperna flamethrower på engelska,[11][12] alternativt rocket flamethrower för den senare (översatt: raketeldkastare).[4]

Schweizisk Flammenwerfer 42/55, här utan slang.

Eldsprutor är oljebrandvapen som verkar genom att spruta ut en stråle av antänt oljebrandämne mot målet. De består av en bränslebehållare fylld med oljebrandämne, kopplad till en bränsletillförsel, oftast i form av en rörlig slang, vilken avslutas av ett så kallat strålrör, ett munstycke för oljebrandämnet att spruta ut ur. För att spruta ut oljebrandämnet används ofta tryckgas i olika former och antändning sker oftast vid mynningen av strålröret.

Eldsprutor förekommer i 3 huvudsakliga utformningar: burna, tunga (stationära) och fordonsmonterade. Burna eldsprutor bärs i modern tid av enbart en person, men tidigare fanns varianter som bars av ett antal personer. Eldstrålen på burna eldsprutor brukar ha en räckvidd om 20 till 25 meter med konventionellt bränsle eller tung olja,[5][13] men med förtjockat oljebrandämne kan räckvidden komma upp i 50 till 70 meter genom högre tryck.[2][5] Tunga och fordonsmonterade eldsprutor brukar dock ha mycket kraftigare maskineri och bränsletillgång, varav deras eldstråle kan komma upp i räckvidder om 200 meter.[2]

Sovjetisk RPO-A Sjmel (РПО-А Шмель) eldkastare. Notera raketens långa stridshuvud som håller oljebrandämnet.
Rysk TOS-1 (ТОС-1) tungt eldkastarsystem (raketartilleri) baserat på chassit till stridsvagnen T-72.[14]

Eldkastare är projektilvapen som skjuter grovkalibriga projektiler fyllda med en stor mängd oljebrandämne och tändanordning.[2] Vid anslag går projektilhöljet sönder och brandämnet sprids ut över ett större område, varvid tändanordningen antänder det.[11] Det förekommer även termobariska eldkastare, där projektilen innehåller brännbar vätska samt en mindre explosiv laddning. När projektilen når målet detoneras den mindre laddningen och sprider vätskan som en finfördelad dimma som sedan tillsammans med syret i luften fås att explodera.[12] För ytterligare beskrivning av termobarisk vapenverkan, se SR:s Ekonyheters beskrivning: (länk).

Eldkastare är vanligen rekylfria eldrörsvapen för engångsbruk som kommer förladdad med projektil och drivanordning likt ett pansarskott, men omladdningsbara system förekommer också. Projektilerna är traditionellt fenstabiliserade och framdrivs av en bakomliggande drivladdning[12] eller en integrerad krutraketmotor.[11] Eldkastare förekommer därför både som handburna vapen men även som fordonsmonterat raketartilleri.[2][14]

Eldkastare utvecklades bland annat för att åstadkomma högre räckvidd jämte eldsprutor men har traditionellt en mycket kraftig projektilbana.[11] Som namnet antyder "kastar" (lobbar) eldkastare sina projektiler mot målet och brukar därför anses ha medelkort räckvidd.[11] Räckvidden brukar ungefär ligga mellan 200 och 600 meter för direkt eld, eller 700 till 1000 meter för indirekt eld, beroende på vapensystem.[3][4][2] Visst raketartilleri kan dock skjuta termobariska raketer på flera mils avstånd.[källa behövs]

Utvecklingshistoria

[redigera | redigera wikitext]

Grekisk eld: förepok

[redigera | redigera wikitext]
Detta avsnitt är en sammanfattning av Grekisk eld.

Innan modern tid förekom så kallad "grekisk eld", som korsfararna kallade det, vilket var en form av brandämne i flytande form som lär ha utvecklats omkring år 678 i Bysantinska riket.[15] Grekisk eld ska ha utgjorts av en lättantändlig vätska som kunde sprutas mot fienden med hjälp av en handpump. Vad vätskan bestod av har gått förlorad till historien men fiender till användare av vapnet fruktade den. Grekisk eld var mycket svår att släcka och flöt brinnande på vattenytan, varav den förekom som örlogsvapen. Sista kända gången då denna uppfinning användes var 12021204, då man använde den för att försvara Konstantinopel.[15]

Eldsprutor: 1914–1975

[redigera | redigera wikitext]
Amerikansk soldat med eldkastare under Vietnamkriget.

Moderna eldsprutor introducerades av Kejsardömet Tyskland under första världskriget och användes främst i strider om befästa ställningar. 1934 hade tyskarna utvecklat den första burna enmanseldsprutan och lätta burna eldkastare användes och vidareutvecklades av alla sidor under hela andra världskriget. Under andra världskriget började det även bli vanligt med fordonsmonterade eldsprutor. Dessa kunde förses med mycket mer bränsle och kraftigare pumpar som tillät avsevärt längre räckvidd jämte burna varianter.

Under Vietnamkriget användes eldkastare på större skala av amerikanska styrkor för att förstöra vegetation och bostäder som bedömdes som motståndsfästen.

Svenska eldsprutor

[redigera | redigera wikitext]

Sverige följde vapenutvecklingen under första världskriget och tog 1918 fram en försökseldspruta benämnd eldspruta fm/18.[10] Försöken verkar inte ha lett till någonting men vid andra världskrigets början antogs en ny konstruktion vid namn eldspruta m/41. Denna kom att användas genom 1940-talet och en bit in på 1960-talet. En efterföljare till eldspruta m/41 antogs aldrig.

Eldkastare: 1975–

[redigera | redigera wikitext]
Sovjetiska specialstyrkor under Afghansk-sovjetiska kriget, 1986. Soldaten till vänster bär en RPO-A Sjmel (РПО-А Шмель) eldkastare på ryggen.

Sedan eldsprutans ankomst har man aldrig riktigt kommit ifrån dess barnsjukdomar. De har mycket kort räckvidd, är ofta mycket opålitliga, drar mycket bränsle för undermåliga resultat och är farliga för både användare och närliggande trupper. Det är bland annat svårt att kontrollera branden som skapas av eldstrålen. På grund av detta fick både USA och Sovjetunionen på 1970-talet idén att skapa eldvapen som skjuter projektiler fyllda med höga volymer oljebrandämnen. Detta ledde till de första eldkastarna M202 FLASH (USA)[11] och RPO Rys (РПО Рысь, Sovjetunionen).[5][16]

Historiska exempel

[redigera | redigera wikitext]
Historiska eldsprutor och eldkastare efter nation
Ursprung Namn Antagning Typ Utformning
Kejsardömet Tyskland Kejsardömet Tyskland Grossflammenwerfer(en) 1912 Eldspruta Tung (stationär)
Kejsardömet Tyskland Kejsardömet Tyskland Kleinflammenwerfer(en) 1912 Eldspruta Buren
Kejsardömet Tyskland Kejsardömet Tyskland Flammenwerfer M.16.(en) 1915 Eldspruta Buren
Kejsardömet Tyskland Kejsardömet Tyskland Wechselapparat(en) 1917 Eldspruta Buren
Nazityskland Nazityskland Flammenwerfer 35(en) 1935 Eldspruta Buren
Nazityskland Nazityskland Flammenwerfer 41(en) 1941 Eldspruta Buren
Nazityskland Nazityskland Einstossflammenwerfer 46(en) 1944 Eldspruta Buren
Sovjetunionen Sovjetunionen ROKS-2(en) 1935 Eldspruta Buren
Sovjetunionen Sovjetunionen ROKS-3(en) 1942 Eldspruta Buren
Sovjetunionen Sovjetunionen LPO-50(en) 1953 Eldspruta Buren
Sovjetunionen Sovjetunionen RPO Rys(en) 1975 Eldkastare Buren
Sovjetunionen Sovjetunionen/Ryssland Ryssland RPO-A Sjmel(en) 1986 Eldkastare Buren
Sovjetunionen Sovjetunionen/Ryssland Ryssland TOS-1(en) 1988 Eldkastare Fordonsmonterad
Storbritannien Storbritannien Flamethrower, Portable, No 2(en) 1943 Eldspruta Buren
Storbritannien Storbritannien Churchill Crocodile(en) 1944 Eldspruta Fordonsmonterad
Sverige Sverige Eldspruta m/41 1941 Eldspruta Buren
USA USA M2 flamethrower(en) 1944 Eldspruta Buren
USA USA M67 Flame Thrower Tank(en) 1955 Eldsprute Fordonsmonterad
USA USA M132 1964 Eldspruta Fordonsmonterad
USA USA M202 FLASH(en) 1978 Eldkastare Buren

Tryckta verk

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Jan Leijon Hielm (projektledare), Jan T. Knoph, Robert L. Larsson, Ingmar Oldberg, Wilhelm Unge, Carolina Vendil Pallin (juni 2005). ”Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv - problem och trender 2005” (Försvarsanalys, användarrapport, PDF). Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI). foi.se. sid. 231. https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--1662--SE. Läst 6 april 2022. ”Pansarskyttefordonet BMO-1 är baserat på ett T-72 chassi och är avsedd för transport av skyttar med portabla eldkastare (RPO-A/D/Z).” 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l] Soldatreglemente för Soldaten i fält (SoldF), 2001 års utgåva. Soldaten i fält. Försvarsmakten (Sverige). sid. 50. M7742-100002. https://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/publikationer/soldf.pdf. Läst 4 april 2022 
  3. ^ [a b] ”File:M202A1-66mm-FLASH- Flame-Assault-Shoulder-Weapon -Rocket-Launcher-360p.ogg”. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:M202A1-66mm-FLASH-_Flame-Assault-Shoulder-Weapon_-Rocket-Launcher-360p.ogg. Läst 5 april 2022. 
  4. ^ [a b c] ”RPO-A” (på engelska). roe.ru. http://roe.ru/eng/catalog/land-forces/strelkovoe-oruzhie/grenade-launchers/rpo-a/. Läst 6 april 2022. 
  5. ^ [a b c d] ”The LPO-50 Flamethrower”. russianwarrior.com. http://www.russianwarrior.com/STMMain.htm?1969weapon_flame.htm&1. Läst 4 april 2022. 
  6. ^ Norstedts uppslagsbok 1948
  7. ^ ”Kungliga biblioteket, Svenska dagstidningar: "eldkastare"”. kb.se. https://tidningar.kb.se/?q=eldkastare&sort=asc. Läst 6 april 2022. 
  8. ^ [a b] ”Kungliga biblioteket, Svenska dagstidningar: "eldspruta"”. kb.se. https://tidningar.kb.se/?q=eldspruta&sort=asc. Läst 6 april 2022. 
  9. ^ [a b] ”Kungliga biblioteket, Svenska dagstidningar: "eldsprutor"”. kb.se. https://tidningar.kb.se/?q=eldsprutor&sort=asc. Läst 6 april 2022. 
  10. ^ [a b] ”Eldspruta fm/18”. imgur.com. https://i.imgur.com/lCIE7fc.jpg. Läst 4 april 2022. 
  11. ^ [a b c d e f] ”The FLASH Flamethrower Rocket Launcher”. youtube.com. https://www.youtube.com/watch?v=LHuDYOVAQYs. Läst 4 april 2022. 
  12. ^ [a b c] ”Reactive Infantry Thermobaric Flamethrower RPO-A Shmel & RPO PDM-A Prize (Eng. Sub.)”. youtube.com. https://www.youtube.com/watch?v=AWMVPhyAi54. Läst 4 april 2022. 
  13. ^ ”Kapitel – XIII: 1 Esp” (Militär lärobok). Vapenregister för armén, 1951 års upplaga (1951). Stockholm: Kungliga arméförvaltningens tygavdelning & Esselte Aktiebolag. 1-905581. Läst 4 april 2022 
  14. ^ [a b] ”Russian 220mm TOS-1 Buratino Thermobaric Multiple Rocket Launcher Heavy Flamethrower System”. https://www.youtube.com/watch?v=buvL1SHixL0. Läst 4 juli 2022. 
  15. ^ [a b] ”Greek Fire”. worldhistory.org. 14 november 2017. https://www.worldhistory.org/Greek_Fire/. Läst 3 april 2022. 
  16. ^ ”History, Development, and Use of the LPO-50 flamethrower”. russianwarrior.com. http://www.russianwarrior.com/STMMain.htm?1969_LPO_History.htm&1. Läst 4 april 2022. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]