Hoppa till innehållet

Trifidnebulosan

Från Wikipedia
Trifidnebulosan
Trifidnebulosan fotograferad av Hubbleteleskopet.
Observationsdata
TypH II-region / emissionsnebulosa, reflektionsnebulosa och mörk nebulosa
StjärnbildSkytten[1]
Rektascension18t 02m 23s[2]
Deklination-23° 01′ 48″[2]
Avstånd4100 ± 200[3] (1 260 ± 70 pc) ljusår
Skenbar storlek29 ×27[1] bågsekunder
Skenbar magnitud+6,3[2]
Fysiska egenskaper
Radie21 ljusår
Upptäckt
Upptäcktsår1764[4]
UpptäckareCharles Messier[4]
Andra beteckningar
Messier 20, NGC 6514, GRS G007.00 -00.30, MSH 17-2-16, OCl 23.0, C 1759-230, LBN 006.99-00.17, DGW65 99, Collinder 360, LBN 27, KPR2004b 425, CSI-23-17593 1, LMH 12, NRL 10, SC95 M 208, CTB 45, MM 11, OCISM 2, SC95 M 215[2]
Se även: Nebulosor, Lista över nebulosor

Trifidnebulosan, eller Messier 20 (M20) även känd som NGC 6514 är en nebulosa i stjärnbilden Skytten.[1] Mörka nebulosan B85 delar den i tre delar.[1] Den upptäcktes av Charles Messier den 5 juni 1764.[4] Objektet är en ovanlig kombination av en öppen stjärnhop, en emissionsnebulosa (en relativt tät, rödgul del), en reflektionsnebulosa (den huvudsakligen NNE blå delen) och en mörk nebulosa (de skenbara "luckorna" i den förstnämnda som orsakar det tredelade utseendet också betecknat Barnard 85). Sett genom ett litet teleskop är Trifidnebulosan ett ljust och märkligt objekt och är därmed en ständig favorit hos amatörastronomer.[5]

Den mest massiva stjärnan som har bildats i denna region är HD 164492A, en O7.5 III-stjärna med en massa som är mer än 20 gånger solens massa.[6] Denna stjärna är omgiven av en hop av ca 3100 unga stjärnor. [7]

Trifidnebulosan var föremål för en undersökning av astronomer som använde Rymdteleskopet Hubble 1997 med hjälp av filter som isolerar emission från väteatomer, joniserade svavelatomer och dubbelt joniserade syreatomer. Bilderna kombinerades till en kompositbild med falska färger för att visa hur nebulosan kan se ut för ögat.

Närbilderna visar ett tätt moln av stoft och gas, som är en fantastisk plantskola full av embryonala stjärnor. Detta moln sträcker sig ca 8 ljusår bort från nebulosans centrala stjärna. En ca 0,75 ljusår lång stjärnstråle utgår från molnets huvud. Jetstrålens källa är en ung stjärna djupt inne i molnet. Jetstrålar är avgaserna från stjärnbildning och strålning från nebulosans centrala stjärna får jetstrålen att glöda.

Bilderna visade också en fingerliknande stam till höger om jetstrålen. Den pekar från huvudet på det täta molnet direkt mot stjärnan som driver Trifidnebulosan. Denna stam är ett framträdande exempel på avdunstning av gasformiga globuler, eller "EGGs". Stammen har överlevt eftersom spetsen är en knut av gas som är tillräckligt tät för att motstå att förgöras av den kraftfulla strålningen från stjärnan.

I januari 2005 upptäckte NASA:s rymdteleskop Spitzer 30 förstadier till stjärnor och 120 nyfödda stjärnor som inte observerats i bilder av synligt ljus.

Messier 20 är centrerad på ett avstånd av ca 4 100 [3] ljusår från jorden. Dess skenbara magnitud är 6,3.[2]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Trifid Nebula, 25 maj 2021.
  1. ^ [a b c d] Henriksson, Veikko (2005). Messierin kohteet. Ursa. sid. 47 
  2. ^ [a b c d e] ”Basic data: M 20 -- HII (ionized) region”. SIMBAD. Centre de Données astronomiques de Strasbourg. http://simbad.u-strasbg.fr/simbad/sim-basic?Ident=Messier+20&submit=SIMBAD+search. Läst 2 september 2014. 
  3. ^ [a b] Kuhn, Michael A.; Hillenbrand, Lynne A.; Sills, Alison; Feigelson, Eric D.; Getman, Konstantin V. (2018). ”Kinematics in Young Star Clusters and Associations with Gaia DR2”. The Astrophysical Journal 870 (1): sid. 32. doi:10.3847/1538-4357/aaef8c. Bibcode2019ApJ...870...32K. 
  4. ^ [a b c] Messier 20
  5. ^ ”Science Daily”. Science Daily article on Trifid Nebula. https://www.sciencedaily.com/releases/2009/08/090826073442.htm. Läst 6 juli 2010. 
  6. ^ Rho, J.; Ramírez, S. V.; Corcoran, M. F. (2004). ”Chandra Observation of the Trifid Nebula: X-Ray Emission from the O Star Complex and Actively Forming Pre-Main-Sequence Stars”. Astrophysical Journal 607 (2): sid. 904–912. doi:10.1086/383081. Bibcode2004ApJ...607..904R. 
  7. ^ Kuhn, M. A.; Getman, K. V.; Feigelson, E. D. (2015). ”The Spatial Structure of Young Stellar Clusters. II. Total Young Stellar Populations”. Astrophysical Journal 802 (1): sid. 60. doi:10.1088/0004-637X/802/1/60. Bibcode2015ApJ...802...60K. 

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
   NGC 6512  •  NGC 6513  •  NGC 6514  •  NGC 6515  •  NGC 6516